Jo, jo, det går så!En gammal slug och välment tantför unga Doris säkrast fant, att ifrån världen henne föra och från så mången ung galant, som kunde hennes dygd förstöra. Hon sade: "Doris, allt för ett jag söker blott ditt eget bästa, jag dig hos mig en fristad gett, på det dig ingen karl må fresta. Bliv vid din spinnrock, kära barn, så flyr du ondskans snöda garn." Hon gjorde så, den stackars ungen, i början mera glad än tvungen; hon spann och nöjdes med sin lott ... Men när en tid till ända gått, och ledsnan börjat henne smitta, så ville hon - för ro skull blott - ibland en stund i fönstret titta. Hur visste hon, att Astrilds skott just där dess hjärta skulle hitta? Men detta lilla sluga djur, i harm för gamla tants förmaning, där ställt en ungersven på lur, till flickans noga efterspaning, som levde inom denna bur. Att se och utav längtan brinna vår ömma älsklings öde var; det honom uti hjärtat skar att fängslet otillgängligt finna. Och samma oro Doris bar. Hon ren betraktat denna karl i fönstret ganska många gånger; och började att bliva ånger, vid denna gummans hårda lag. "Hör moster," sade hon en dag, "ni karlar alltför grymt beskrivit; jag nyss har en av detta slag igenom fönstret varse blivit: men han ej skäl till fruktan givit; tvärtom, han ..." - "Vad," skrek gumman till, "du säger det, ack, arma flicka! Att dig bedra, det är till pricka allt vad som denna junkern vill." - "Nej, moster," hördes Doris svara, "han ger så ömma ögonkast, hur kan han ha så mycket last! Jag har väl lust med honom tala ..." - "Det skall," skrek gumman, "aldrig ske, han blott med dig vill driva spe, det får du sedan dyrt betala: men, tro mig, jag från denna stund skall regeln dikt från dörren stänga; den vispen skall sig hit ej tränga, som brukar satans ilskna fund." Snart moster det i verket ställde; men Doris mera ivrig blev: och medan gumman regeln smällde mamsell igenom fönstret klev. * Den, som vill tärnors dygd bevara,
|