Elegi
Vinden blåser ... skepparn seglar av ...
än en suck ... en slängkyss från kajutan,
och i backarna på Ålands hav
gungar ren min käresta på skutan.
Tårmild står jag ännu kvar på strand,
söker fåfängt att min sorg förminska,
gråter fullt det granna strumpeband,
som jag stal från min förresta finska.
Ack, mitt krås är redan genomblött
av min gråt! Men hennes bild i sinnet,
i gul kjol och skärpet bjärt i rött,
lever kvar och går mig ej ur minnet.
Sist på Vauxhalln - kors, vad hon var söt -
sjutton färger skimrade i dräkten.
Grönt mot blått och gult mot ponso bröt,
och hon bröt på finska dialekten.
Ack, jag ser ännu min skönas harm
vid en vals i denna glädjens boning:
glaspärlbandet brast på hennes arm ...
rasp, en spik, och kjorteln utan skoning.
"Nå, för knäveln!" skrek hon ... Detta rop
ännu gällt i mina öron skrålar.
Glasklenoden knöt jag nätt ihop,
hennes skoning fäste jag med nålar.
För min tjänst hur blev jag lycklig då!
Ack, dess blick jag aldrig kan betala
från dess ögon, glittrande och små,
som två pärlor, bruna och ovala.
Men vad klagar jag ... hon ju ej hör
hur jag jollrar, jämrar mig och gråter!
Fattom mod ... med borgålärft och smör
nästa flotte kommer hon väl åter!
(1803)
|