MALMGÅRDEN

Sesemana

Innehåll:

[Hans Jakob Seseman - ur Biografiskt lexikon]
[topp] | [nästa]

Hans Jakob Seseman, "Aritmetices magistern" och apologisten i Vadstena, vann sin största ära och sin odödlighet genom de galna poem han lät trycka och på Stockholms gator själv sprang omkring och sålde. Hans odödlighet stod honom dock billigare än Bager och Bjugg, ty han är icke rolig i sin dårskap, och att den stränge Hammarsköld tog honom in i Svenska Litteratur-historien står som ett under. Seseman var född 1751; blev student 1774; collega i Vadstena 1791; tjänstefri 1805. Dog 1819 och ligger begraven i Klara kyrkogård. Gamla Stockholm Claes Lundin och August Strindberg

[topp] | [nästa]

Ifall mitt Dödsfall äger rum: här mitt Epitaphium: Rättskaffens Vandringsman! Här vilar han: Hans Jakob Seseman, som skrivit skrifter "av och över": Mera sägas ej behöver, än att hans Vers gick allihop på vers, försann. Han var till kroppen stor, dock ännu större var hans själ, och allrastörst hans skor. Han levde understundom väl nog och svälte ej komplett ihjäl förrän han dog.

[topp] | [nästa]

	Den gode, hederliga Seseman gjorde en gång en Almanack, för sig själv, och till bruk för sina vänner. Den passar på alla år, med tolv månader uti. Men så här lät hans Almanack:
	Den som har ledsamt i September  och mycket tråkigt i Oktober,  får kanske roligt i November  och målar livet i cinnober.  Men den som gråter i December,  och ej tar tröst i Januari,  gunåda den för Februari!  Dock - detta duger ej, bevars  du måste repa mod i Mars!  Var viss, du skall, om blott du vill,  få gullvivskransar i April; -  så var ej sur och dum - fybaj!  Du skall pioner få i Maj,  och smaka - hör! - en gödd kapun, i  midsommarsdagarne av Juni,  serveras stampagott i skjul, i  de sista dagarne av Juli,  och dricka mjöd med mycken must i  vid årets slut i Augusti.  Så, stärkt av detta, kära vän,  du möta skall det nya år,  som kommer på dig nu igen  och rulla skall i nya spår.  Men tacka Gud då väl du mår,  ty det är allt vad du förmår!

[topp] | [nästa]

	Den gode läraren, efter att hava undervisat om Årets tolv Månader och deras beskaffenheter, ville ock meddela huru det förhöll sig med Veckorna i året, samt med Dagar och Arbeten, tillhörande dem. Alltså sjöng Seseman:
	Sju dar i veckan har man jämt som räknas kan: var dag med särskilt Göromål för människan.     Om Måndagen skall kaffe malas,     På Tisdagen potatis skalas;     men ko´n om Onsda´n mjölkas bör,     varav på Torsda´n kärnas smör.     Så Fredagen man bröd skall baka,     till sköna limpor det bereda,     och smör därpå om Lörda´n breda;     men intet får man ännu smaka!     Omsider kommer Söndagen:     sin smörgås äta nu på den     man skall, med all potatisen,     och kaffet dricka lyckligen.     Därpå man lägge sig att sova,     att vilan måtte kraft begåva     till nya arbeten igen,     då nästa morgon skåda låter     en ny och trevsam Vecka åter.         Så är vår lag         för varje dag; och om allt detta görs till punkt och pricka, skall allt i världen sig fullkomligt skicka.

[topp] | [nästa]

	Även om Årstiderna sjöng han
	Årstider äger vi fyra som förr; men varföre ha vi ej åtta? Fyra har kroppen och fyra vår själ; oss komma de alla till måtta. Hösten och Vintern, de skynda förbi, och Våren och Sommaren flyga ljuvligt på ljusblåa vingar sin kos, men vi under tiden oss smyga år efter år genom livet vår väg, och slutligen gå vi att giva tacksamt åt döden vår artiga gärd, samt därpå odödlige bliva. Kanske du frågar vad göra vi nu, då Våren oss bjuder att andas ångor av doft ifrån blomstrande häck, där lind med accacia blandas? Lyssna och hör på vad Sommaren bär för göromål fagert i sköte: Uppe vi klänga i skyhöga trän där ickorrar gå oss till möte. Buskar och kvistar ej hindra vår fart; tills en hinner askarnes toppar, där han sig ställer på huvudet morskt: från trätopp till trätopp han hoppar. Fåfänga trastar försöka, ja visst, att högljutt över oss skrika, men våra röster besegra dem vitt: för oss måste alla ge vika. Sjöar och älver vad äro väl de? med simpor och ålar de stimma: vi gå till vågornas hem att dem ta, vi snabbt genom böljorna simma. Komna i land våra vänner vi se. Med dem vi nu väldigen kämpa! Slåss och kalasa, kalasa och slåss - på det våra syften vi lämpa. Sådant är dumt, mina bröder, ändock! Låt hellre då knogarna tämjas! Leven, med ärter och kål, och i fred! Bäst är det att bröderna sämjas.
	Med denna ode slutar den Sesemanska Almanacken, som nu behandlat Månaderne, Veckorna med sina Dagar, och omsider här Årstiderna.

[topp] | [nästa]

	För övrigt är det ett misstag att Seseman blott gnolade på en enda visa, eller en enda sorts, i alla sin levnad. Seseman var - såsom jag ånyo säger utan ... utan allt förnärmande av honom - han var en mästare i flere konster: en Artium Magister, en Maître-ès-arts, såsom våra vänner fransmännen yttra sig. Ja, magister Seseman har till och med gjort en ode - om jag ej hellre skall kalla det ett epigram - om de sju förnämsta Konsterna i världen, vilket mina benägna herrskaper nu skola få höra:
	Sju konster man i mänskligheten har, fast icke alla träffas alla dar. Den första konsten är den Tragiska, den andra är, jag tror, den Komiska, Den tredje konsten är att riktigt Äta, den fjärde duktigt Dricka måste heta. Den femte kommer så i ordningen, och den den konsten kan, kan göra den. Den sjätte konsten är att Statsråd vara. Men om den sjunde jag nu tala vill: den högsta konst som man kan komma till, den är: "att höra på och tiga bara".

[topp] | [nästa]

	Den hederlige, gode Seseman sjöng en afton om ljusstöperi: också en konst i mänskligheten.
	Den son som vill stöpa ljus och det perfekt, han måste hava form att stöpa i: hans arbete blir eljest ej korrekt, och det är bättre då att låta bli. Ty han ej annat göra kan än bara dankar, och ständigt varje människa på såna klankar. Du nog har god matière, jag menar talg; men ljusen måste givas skön figur. Din konst skall falla ner som i ett svalg, om icke, jämte att, du ock vet hur. Följ därföre mitt råd och stöp med eftertanka, så skall allt lyckas, vad än hända må och vanka. Tro mig - om du till stjärnorna vill gå med dina ljus, och nå odödlighet, så lyd vad Seseman har pekat på. - Och, att du vinna må full skicklighet, den lära pränta in hos dig jag är begärlig, att, näst till Talg, en Ljusform mest är oumbärlig. Jag dör en dag, som du förnimma skall: en ljussax snoppa skall mitt sista ljus. Glöm då ej Seseman när han är all, och gått att sova sött i något hus. Minns blott beständigt orden, vilka jag har sagt dig, så skall min ande här från din bli oskiljaktig.

[topp] | [nästa]

	Så här sjunger en sörjande yngling, i ett av de sesemanska odena:
	Jag endast ber om lov att få ödmjukast undra varav det kommer, att ej åskan höres dundra på denna dag, som dock min egen namnsdag är? Har väl ett brott mot himlarne av mig förövats, så att jag äran av ett tordöns glans berövats, och sådant ej vill ske i dag, som alltid plär? När Farfar min begrovs, vart elden lös på logen, och hela byn i aska lades, jämte skogen: det dock förtjänade att hetas någonting - När Mormor bisatts, vart en flod, ett skydrag sänktes, och präst och all församling djupt i vatten dränktes: det var emellertid ej så en ringa ting - När på julafton Far slog Mor, och bägge gräto, strax natten efter tjugo gastar löst sig sleto och kommo fram, högt vrålande mot månens ring - Men ack, för mig sker ej ett grand! ej minsta heder bevisas mig! ej vad som oförgängligt leder till storhet och beröm! Jag är ett ingenting - Så låt mig dö, långt hellre än att namnlöst leva. Jag ej fördrar att likt en färglös skugga sväva på jorden fram - ett svagt, föraktligt mellanting. Till ofördunklad glans, till en odödlig ära jag känt en stark och hugstor drift, så att begära jag vågat dem: jag funnit intet mindre nog. Men hur besvarats har min höga drift? vad Rykte beskärts mig? Månn ett grand väl i naturen ryckte sig löst, för min skull, ur sin sekelgamla fog? Nej! jag vill dö, så skall åtminstone den stunden bli stor för mig - ty på min grav i lunden skall ristas: "han försmådde leva - så han dog!"

[topp] | [nästa]

	Det var en gång en skräddare, som sjöng så här:
	Vad än man hava må emot Kalsonger, så äro dock onekligt Byxor bra. De första måste tvättas tusen, tusen ,tusen gånger: De andra kan man alltid svarta ha.

[topp] | [nästa]

	Så här sjöng en annan skräddare:
	Förnöjd och glad jag sitter här och sömmar på Fyfyer - men låt ej detta bry Er; ty, om Ni vill probera, har jag andra Pantalonger här redan färdiga - till tjänst - och sex par Bussaronger.

[topp] | [nästa]

	Dessa två skräddarsånger voro visserligen korta, vidtog herr föredragande; men de smärsta oden i Sesemana äro likväl de, som blott bestå av två versrader; vilket är det minsta möjliga för att rimma. En pjäs, handlade om en sann fosterlandsvän, låter på detta vis:
	Sitt fosterland en stor, en redbar tjänst han gjorde: han lämnade det kav. Var det ej som sig borde?
	Kav vill säga: "helt och hållet", alldeles, rent utav, durchaus. Således, fortfar kommentarien - eller jag själv, mitt herrskap, såsom kommentator - då det heter om besagde patriot, "att han lämnade sitt land kav", så uttrycker det, att han övergav det helt och hållet, utan att sätta sin fot därpå.

[topp] | [nästa]

	Allt som går på vers, kallar jag här en Sång - icke därföre, att det alltid kan sjungas, vilket beror på vad röst var och en har, eller om man har musik till verserna; men alla verser, därest de icke äro alldeles för ståtliga, kunna dock så mycket som reciteras; och det är tillräckligt. jag ber mina benägna herrskaper påminna sig att Sesemana redan haft ett ode om ljusstöperi; men efterföljande är om ljussaxar:
	Då jag min Ljussax fattar, har jag tvenne syften i sikte, bägge dock helt olika och skilda. Det ena är, att blott min skumma talgdank snoppa; det andra, åter, släcka ljuset ut rentav, så det hos mig blir slut och mörkt i kammaren som inne i ett ödsligt stop. Så, tappre krigsmän! när I djärvt musköten lyften, ert första kall visst är att sätta edra vilda gevär i flamma; men det andra blir att stoppa den blodiga och morska stridens fart rentav, så det av hela kriget snart blir ingenting - ej minsta resultat av alltihop.

[topp] | [nästa]

Det värsta av alla Niklas´ infällen var det, då han satte eld på skinnfällen: ull, som brinner, luktar för styggt! Vem i all världen uthärdar den stanken? Då man andas, kan man bli förryckt, och mista tanken: Jag förlorar hela mitt intellekt, om det ej genast på stunden blir släckt - fy fanken!

[topp] | [nästa]

Vad är väl Mannen utan Kvinna? Och vad är Kvinnan utan man? Besvara det! - "Ej saken alls är lätt att finna. Det svar likväl jag giva kan: att jag ej vet!"

[topp] | [nästa]

Hiskliga Dumbom du! kom ej hit - jag vill icke se dig! Klär du dig också i purpur och guld, ändock vill jag ge dig raggen -

[topp] | [nästa]

Jag bodde i ett rum med lås för dörren; det var en god affär! Men ej jag hade nyckel där till dörren; det var en dum affär. Nu fick jag mig ett annat rum, med nyckel; hur skönt! hur makalöst! Men där ej dörrlås fanns fast där fanns nyckel; det var då makalöst! Så hyrde jag en plats: jag tyckte om´en och tänkte där må väl; ty där var lås, och nyckeln ej förkommen: så allting fanns. Nåväl? Jag allt besåg och kunde intet klandra, åh - vad galant affär! Men ... lås och nyckel svarte ej varandra .. det var en dum affär!! Då vart jag rasande: for från den staden totalt, och tog adjö. "Fy, vilken plats!" jag ropte: "fan må ha den! Här vill jag aldrig dö."

[topp] | [nästa]

I Kungens lera vi trampa glatt, och vi med fötterna göra spår, som efterkommande skola visa var spåren går: Och ännu mera, om där sig flera, förbjudna stigar för människor te, så skola vi låta efterkommande se huru de på krokvägar kunna sig bege.

[topp] | [nästa]

Ack, ack - jag är så sad! Jag är ej mera glad, because the butter is bad and You at me are mad. Men, men - om smöret upphör att vara bad, och du ej mer är mad, då skall jag upphöra att vara sad, och bli så glad Again!

[topp] | [nästa]

Jag vill min Rakkniv slipa, men jag kan ej begripa var strigel eller bryne jag finna skall i denna usla by? - "Åh", svarade min reskamrat, "var rask, var obekymrad, var kavat, stryk kniven här och vässa´n bra mot denna suggas tryne, samt pröva den därefter, utan huvudbry, på suggans ryggborst. Om nu borsten för din kniv vill giva sig, då kan du också raka dig."

[topp] | [nästa]

Jag kan sova utan lakan, utan täcke kan jag sova; men jag ej kan raka hakan utan kniv, det vill jag lova! Dock - fast, utan tvål, ändock kan jag raka´n.

Källa Carl Jonas Love Almqvist SESEMANA Utgiven av Per Mårtenson Efterskrift Folke Isaksson Gidlunds 1983 Ur C.J.L. Almqvists manuskript Om svenska rim, förvarat på Nordiska museet i Stockholm.

[topp] | [nästa]

	Ur Efterskrift text: Folke Isaksson
	Almqvist har varit nere på botten, och han har sett all sin strävan bli "bara persilja". Här vid nollpunkten har han kommit fram till en ödmjukhet, en aktning för "ringheten", en vördnad för "det fattiga" och en kärlek till "det barnsliga".
	Därför är det inte så konstigt att han i Om svenska rim, den poetiska delen, väljer att ikläda sig en mycket enkel dräkt. Han förvandlar sig till Hans Jakob Seseman, outsider, en halvt förkommen existens, ett original som på sina promenader i Stockholm med stav och paraply och bredbrättad hatt brukade ha en svärm av gastande gatpojkar efter sig. Hos Seseman, matematisk naturbegåvning och ursinnig rimmare, en man med en trivialitet på gränsen till det storslagna, såg Almqvist det väsentliga: barnasinnet och envisheten.
	Det var ett igenkännande. Så blev denne Seseman, en oskuldsfull människa som hade gått sin egen slingrande väg genom livet, en poetisk stand-in för Almqvist, diktaren som både lärt sig att gråta och att le åt bedrövelsen, mannen som visste att "de, som ej vilja förstå det lilla i världen, förstå säkert ock ej mycket av det stora".

Almqvist Språkdata
[topp]

Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) Författare, skolman, journalist. Mångsidig produktion samlad i Törnrosens bok. Prosa: Drottningens juvelsmycke (1834), Det går an  (1838), folklivberättelsen Kapellet (1838). Lyrik: Songes (tonsatta av författaren). Misstänkt för giftmordsförsök flydde Almqvist 1851 till Amerika. Klockan tre på eftermiddagen den 26 september 1866 dog den sjuttiotreårige svenske professorn Carl Westermann på stadssjukhuset i Bremen. Hans riktiga namn var Carl Jonas Love Almqvist.

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]