[Karl Johan - dalmålning.]
[Föreningen med Norge!]

MALMGÅRDEN

Karl XIV Johan

Karl Johan - dalmålning. text: Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) Karl Johan, se Karl Johan! Han står på Stockholms slott med stort och krutsprängt väderhorn och hår som skiner blått. På svalen utåt strömmen han står med stav i hand och sträcker den befallande ut över folk och land. Väl mången konungsfågel flög upp från ringa torp, med denne höga flygaren var både örn och korp. Han kom från fjärran snöberg, från fältens kvava slakt och tog det fasta näste som Upplands Vasar lagt. Karl Johan, se Karl Johan! Han står på Mora strand. Han räckte mig, beskedlig man, en vit och nådig hand. Han log med vassa läppar och talade därhos, men han var ingen dalkarl, och jag är ej fransos. Det sägs han ofta dundrat på mål som få förstått, då sprungo hovman och lakej, det smattrade som skott. Det sägs han smålett åter, och bättre man förstod den vackra min som skvallrade, att innerst han var god. Kanhända, ja kanhända det strimmat i hans själ en aning om det kärva folk som visst han ville väl. Han stod för det som bortskymd av äventyrens glans; kanhända att han sörjde, att aldrig det vart hans. Karl Johan, se Karl Johan! Här svävar han i skyn, en skum kerub med vingar vid vintrigt himlabryn. Därnedan släpar dalfolk hans tunga sarkofag. Karl-Johansmarschen spelar än på tavlan natt och dag. Så ser vi dig, Karl Johan, en skymlande gestalt. Men du var kunglig i dig själv, och det förklarar allt. Lugn steg du som en Fenix ur tidens vilda brand, den siste sagokungen i Sveriges gamla land.

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]

[topp]

Föreningen med Norge! text: Henrik Bernhard Palmær Källa: Levnadsteckning av Arvid Ahnfelt i Eldbränder och gnistor av H.B. Palmær (1801-1854)

Synnerligt karakteristiskt för Palmær, ehuru ingalunda hedrande för honom, var ett anförande som blivit uteslutet ur riksdagsprotokollen, förmodligen på grund av sin alltför uppenbara animositet mot Karl Johan och även mot norrmännen. Det finnes ännu i behåll i korrektur med egenhändiga rättelser av Palmær och lyder som följer:

I konung Karl XIV Johans tid, märkvärdig i åminnelse, hände sig understundom, att vissa klagomål möttes ifrån höga vederbörande sida, med det pompösa och magnifika utropet: Föreningen med Norge!

Därmed menades att den av Karl Johan tillvägabragta föreningen mellan Norge och Sverige vore en för det sistnämnda rikets lycka och välfärd så väsentlig sak, samt av så kolossal natur, att den icke allenast räckte till full likvid för alla regentens fel, misstag och synder, utan även lämnade högstdensamme, ett betydligt överskott av ära och glans, varöver han ägde att sent bittida skryta och brösta sig.

Klagades över en militärisk, landet utarmande lyx, så svarades: Föreningen med Norge! Klagades över mannamån och orättvisa vid besättandet av ämbeten och tjänster, så svarades: Föreningen med Norge! Klagades över förföljelse mot pressen och dess organer, så svarades: Föreningen med Norge!

Kort sagt, föreningen med Norge var en mystisk härskarformel, för vilken alla ryggar borde krökas, alla knän kyssa stoftet?

Hurudan är då denna så mycket beprisade förening med Norge? Vilka fördelar har den tillskyndat Sverige såsom motvikt, icke blott mot nyss omnämnda regeringslyten, utan även mot förlusten av Pommern, vilket land vid fredslutet i Kiel 1814 avträddes av svenska kronan såsom köpeskilling för Norge?

För besvarandet av dessa frågor har jag rådfrågat en icke längesedan utkommen bok, som till författare har professor Palmblad och till titel Konungariket Norge.

En särskild avdelning i denna bok handlar om unionsförhållandena de bägge rikena emellan, och man inhämtar därav, att Norge å sin sida fått brorslotten av fördelarna och Sverige å sin sida brorslotten av bördorna.

Det synes således, som vore föreningen just intet storverk att skryta med, och att den alldeles icke motsvarar förlusten av Pommern.

Då frågan behandlades i utskottet, gjordes därstädes den anmärkningen, att "Sverige ingen skada har av föreningen med Norge", vilken anmärkning likväl synes mig böra lagom behjärtas, enär föreningen, antingen den betraktas som ett äktenskap eller som ett bolag, bör medföra positivt gagn och detta så stort som billigheten medgiver.

Vem gifter sig väl, för att "icke hava skada" av sin hustru, eller vem ingår väl bolag, för att "icke hava skada" av sin bolagsman?

I mer än trettio år hava, om icke alla, likväl de flesta norska tidningar flödat av otidigheter mot Sverige. Härigenom har Sverige haft tillfälle att öva sig i tålamod, och tålamod är en kristlig dygd, som förvärvar sin ägare inträde i Guds rike. Det är således påtagligt, att Sveriges aktier i himlen måtte nu stå vida bättre än före unionen, vilket jag med all skälig tacksamhet erkänner.

1848 års Riksdag

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]